Såhär kände jag för ett år sedan. Jag var så grymt rädd att lämna tryggheten hemma i sverige, åka från mamma och pappa. Jag hade ingen aning om vad som väntade på andra sidan atlanten. Flera gånger tänkte jag dra mig ur och inte åka, jag kände att "det kanske inte var min grej endå" att åka och jobba som au pair, även om de vart en av mina största drömmar. Men ett år senare är jag nästan lika rädd att åka hem till Sverige igen. Vad händer nu? Vad har jag att komma till? Från Maryland till Vårgårda. Jag är så jävla rädd vissa stunder att ingenting kommer ha förändrats, att precis allt är som när jag lämnade det. Det är en läskig känsla att ens träffa mina vänner igen, för både jag och alla mina fina vänner kommer ha förändrats på något sätt. Det behöver inte vara världens fetaste förändring, men bara en liten förändring kan göra stor skillnad i ett kompis-förhållande. Skrämmande! Jag tror dock att saker och ting händer av en anledning, så det som har förändrats är förhoppningsvis till det bättre nu. Jag kan inte påverka min framtid nu, genom att grubbla ihjäl mig om vad som komma skall, jag ska göra mina 6 sista veckor i USA så jävla bra. Göra saker med mina nya vänner, shoppa det jag velat ha sen jag kom hit och träna röven av mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar